Så blev det tredje gången man tog ett covid-19 test, de förra två har varit negativa så hoppas på samma resultat denna gång men ene sonen mådde illa i förrgår och igår inte så det kräktes men ändå själv hade jag en upprörd mage i morse och lätt illamående något som tydligen kan vara symptom på viruset. Ville ändå kolla upp eftersom det finns grannar i huset som jag mött som haft Covid -19 och som stått ganska nära i trapphuset så bättre testa sig än ignorera det. 
Förutom detta så är det en dag med strålande solsken ett efterlängtat väder efter all snö som vräkt ned. 

Önskar en bra dag
Vi hörs! 

Saknaden av att inte kunna skriva eller läsa en bok är enormt stor speciellt med tanke på att jag varit en stor bokslukare genom åren, glädjen att kunna sätta sig ned och skriva egna alster var en stor drivkraft tillika spännande att se vilken väg ens karaktärer tog eller hur de agerade i olika situationer ibland överenstämde det inte med mina planer men efter en del skavanker så enades vi alltid och det slutatde alltid bra. 
Läsandet har funnits sedan skolåldern och skrivandet började i 13-års åldern och höll fram till 2012 när jag började studera på distans och annan litteratur slukade mitt intresse när studierna tog slut och hoppet om att kunna läsa egna valda böcker så tog det helt stopp. Det gick helt enkelt inte att avsluta en bok inte ens mina favorit författare kunde få mig över tröskeln. En halv sida sedan åkte orden över huvudet som ett jetplan dundrar förbi, ingenting fastnade. Hopplösheten slukade mig totalt när jag insåg att ingen mer bok skulle avslutas. När det gällde skrivandet så höll det i sig lite längre men det var itne riktigt lika kul och hindren slöt upp gång på gång för att slutligen sluta i en misstro även här. 
Nu finns det dock en liten "silverlining".
2019 lyckades jag faktiskt läsa klart en bok av Frida Skybäck, vilken lycka kan jag säga! Njutningen var enorm och hon var en helt ny bekantskap för mig och det var antagligen det som var tänkt. Sedan dess har jag lyckats läsa två andra böcker så hoppet börjar sakta men säkert växa sig starkare när det gäller litteraturen.  
Skrivandet är det lite kämpigare med. Ideer finns det men min egen tilltro har blivit tilltufsad men jag är inte den som ser mig besegrad så även detta ska klaras av vilket tar sig form i bloggandet igen. 
Så av uppenbara skäl kommer det att handla en hel del om färden framåt i skrivandet men även ett och annat som intresserar mig kommer förhoppningsvis på pränt. 

Vi hörs! 

Det är ett typiskt vårväder nu men man blir liksom ändå lång i ansiktet när man tittar ut genom fönstret och ser att det snöar för fullt – yr snö är rätt benämning på vädret idag som startade redan igår. Hjärnan vet att det inte är slut med snö än men att se den komma känns trots det väldigt trist men samtidigt så vet man att det tar slut den här snön som kommer tar bort den som redan finns. 

Idag var jag till hälsocentralen för att undersöka min vänstra hand som har en glasbit i handflatans övre del i trampdynan mellan pekfinger och långfinger
sedan en glasflaska gått sönder i handfatet för några år sedan, vet inte hur länge sedan men det är minst 5 år sedan hade ringt om det för närmare ett år sedan men fick ett telefonsamtal om ledig tid hade totalt glömt bort att jag ringt. Allting som inte är akut kommer liksom av sig på grund av denna pandemi. Det var dock skönt att träffa läkaren som var av den åsikten att den måste ligga ganska ytligt. Hon pratade om att vi har tre lager hud vilket mitt minne erinrade sig. 

Överhuden (epidermis) är det yttersta lagret. 
Läderhuden (dermis) är det mellersta lagret. Där finns det gott om blodkärl som förser det yttersta lagret med syre och näringsämnen. 
Underhuden (hypodermis) är det innersta och tjockaste lagret och innehåller många fettceller.

Läkaren misstänkte att glasbiten som inte är stor ligger i läderhuden och ville ta ett nålliknande verktyg för att skrapa upp en passage så att glasbiten skulle kunna ”blöda ut” 
Jag är varken rädd för nålar eller blod men undrade om det inte gick att göra ett ultraljud för att se vart den låg innan nästa beslut togs det var inga problem så nu är jag satt på en lista för ultraljud av handen. Läkaren som utför detta är dock inte på sjukhuset konstant utan varannan vecka så nu får jag se hur lång tid det tar innan det läkarbesöket blir av. 
Hur som helst så verkade det inte vara några problem att ha glasbiten kvar i handen så länge inga problem uppstår. 
Hur det blir avgörs av detta ultraljud. 

Håll er säkra där ute och var rädd om er !

Vi hörs

Sedan flytten till lägenheten i stan har några silversmycken legat undanstoppade eftersom de blivit missfärgade speciellt min favorit ring. Det har gått genom mina öron genom tiderna att ketchup ska vara bra för silverputs innehållet är nog starkt, vilket får en att funderar på vad man egentligen stoppar i sig. Å andra sidan är det nog bra att man inte går in på vad man äter för det skulle sluta med att man inte kan äta någonting. 
Min ring påminner om denna som jag hittade hos guldfynd. 

Provade att ta klicka ut ketchup så det täckte ringen i en liten skål ställde mobilen på 12 minuter för att sedan hälla kokat vatten därefter sköljde jag av ringen och använde en gammal tandborste för att putsa lite grand. Jo nog försvann det lite men alltifrån allting så då provade jag något annat istället - bakpulver och kokat vatten. 

• Ta en bit aluminiumfolie och lägg det i en plastbunke, själv tog jag en porslinsskål 
• Lägg foliet i skålen därefter silvret
• Ta 3-4 teskedar bakpulver eller bikarbonat 
• Häll på det kokade vattnet (jag "stängde igen" foliet så det kunde brusa ifred
• Skölj därefter med vanligt vatten, putsa med putsduk eller trasa

Detta fungerade helt utmärkt! Så nu kan jag äntligen använda min favoritring igen. Vilken lycka. Bättre sent än aldrig heter det ju

Nu är det dags att ta klivet rakt ut, det får bära eller brista. Det börjar så bra och sedan så rinner det bara ut i sanden.
Varför är det så hela tiden? Är motivationen stark men för kort en sådan där spontan idé som brinner starkt men kort eller är den helt enkelt bara gnistor som inte tänder elden fullt ut.
Det bästa är väl att inte inte lova för mycket utan bara se tiden an.
Som förälder har man alltid varit i den situationen när barnen varit små att erfarenheten lärt en att inte hålla det man vet är svårt att hålla för saken är den att sagt ord gäller även om det visar sig vara obekvämt eller något man ångrar.
Har tagit ett fast tag om tjurens horn och inväntar resultat, antingen blir jag avkastad eller så orkar jag följa med på en krumbuktig tur.

Vi hörs!